MED TANKE PÅ ATT DET VAR 2 MÅNADER SEN SIST SÅ ANSER JAG ATT DET INTE BEHÖVS NÅGON KLYSCHIG RUBRIK.

Har precis suttit och läst cirka ett år gamla inlägg här på bloggen. Blir både glad och gråtfärdig när jag läser allt. Väldigt lärorikt faktiskt. Tänk vad mycket kan förändras på ett år. Kom iaf fram till att jag alltid började andra meningen med "MEN".
För mer än ett år sedan skrev jag bland annat att det var snöstorm ute. Så är inte riktigt fallet detta år. Skulle vara snöstorm i söndags men det slutade med plusgrader och regn istället. Första advent på söndag och det är helt galet. Försöker lyssna på så mycket julmusik som möjligt men det är oerhört svårt att få feeling när det inte ens är snö ute.
Jag var överlycklig att jag äntligen skulle flytta till en egen lägenhet. Men nu står jag där igen, blir av med lägenheten eftersom jag hyrt den i 2a hand och inte får ha kvar den mera. Dryg. Vad gör jag nu då? Tar mig i kragen och gör något av mitt liv? Tanken slår mig dagligen, vill ju inte sitta där den dagen jag fyller för gammal och ångrar allt jag INTE gjort.
Frågan om jobb var ganska stor, det är den fortfarande. Jobbar fortfarande kvar på Carema (ingen har väll missat allt skit som sägs på nyheterna? kommentar på det: ingen) Har nyligen bytt och är nu ute och jobbar igen. Att jobba 8-17 tyckte jag var ren lyx, slippa helger och kvällar. Men nu ska jag säga er en sak. Lyx, det är att få sitta i en bil själv hela dagarna och slippa all skitsnack som blir när man inte får vara tillräckligt med personal och gråta när man kommer hem från jobbet för att man är less. Okej ärligt, ordet less är skadligt otillräkligt. Åter igen, ska man kanske göra något åt sitt liv?
Det värsta? Att jag ett år senare fortfarande sitter och funderar på samma fråga "vad ska jag göra med mitt liv" och inte kommit fram till någoting. Om en månad fyller jag 20 och jag är inte ens taggad, vill knappt. Har kommit på att jag knappt tycker att det är kul att festa längre. Krogarna ser likadana ut som för 2 år sedan, och vist fan var det roligare då. Har inte festat så mycket det senaste tiden och det värsta är att jag alltid tänker "nej jag orkar inte vara bakis" istället för "ja, fan vad kul vi ska ha ikväll". Hur gammal är jag egentligen? Nja, det handlar nog mer om att jag har insett att Umeå är sjukt ohäfftigt. Och om du någon gång träffar på ett gäng studeter, bli inte förvånad om dom frågar dig "vad fan du gör i umeå om du inte pluggar". Bra fråga, nästa tack.
Till sist. Jag är inte bitter. Jag börjar bara få lite panik. Varför gör jag inte något åt saken och drar då? Jag ska se vad jag kan göra. Grejen är bara den att jag är sjukligt hemmakär och för trygg i det jag har. Men ska komma till insikt att jag bara fyller 20 år om en månad och inte 30. Hur jag än vänder och vrider på det så låter jag sjukt deprimerad i min text men jag orkar inte skriva om så. JAG ÄR GLAD i mina nära och kära, jag är bitter för att jag förlorar min lägenhet och jag är bitter för att jag inte har ett fast jobb. (nu kommer ordert med dom stora bokstävera) MEN kärleken till mina nära och kära väger tyngst så jag är sjukt lycklig!
Nästa helg ska jag tydligen prova på en två-dagars igen, lagfest och firmafest. Återstår att se hur häfftigt jag tycker att det är, umgänget går iaf inte att klaga på så, ev. kanske jag är lika lycklig på söndag morgon när vi har match tidigt!
Ps. till alla er som klagat på att jag aldrig uppdaterar... bjuder på den här novellen så ser vi hur lång tid det tar innan jag skriver igen. Ds.

RSS 2.0